Jag har ju som jag berättat inte haft några större fysiska besvär under min graviditet, vilket jag är så himla tacksam för. Däremot så har denna resa varit väldigt påfrestande psykiskt för mig. Innan jag blev gravid så tänkte jag att man helt enkelt får ett besked om att man är gravid, blir överlycklig och sedan nio månader senare så har man en bebis vid sin sida (med vissa fysiska besvär däremellan).  Kanske aningen naivt men jag har aldrig haft någon som talat öppet om deras känslor eller upplevelser kring en graviditet.

Så därför tänker jag dela med mig av precis det jag känt. Vi börjar med den tid vi befann oss i en typ av gråzon. Längtan efter att våga börja längta. Detta började redan de första veckorna, de så kallade “missfallsveckorna”.  Upp till vecka 13, dvs tre månader in i graviditeten är chansen för missfall som störst. Förmodligen de tre längsta månaderna i mitt liv. Inför varje toalettbesök var jag orolig att få se blod på pappret och för varje liten sak som kändes annorlunda i min kropp så trodde jag att det hänt något. Jag ville vara världens lyckligaste över vårt besked, men jag kunde inte. Jag var så himla rädd för att någonting skulle hända.

Jag är den som alltid ser positivt i saker, men här tog oron över. Jag hade ingen känsla att landa i förutom ångest. Mitt sätt att hantera ångest är ofta att jag förtränger saker eller vänder mig mot min tryggaste punkt i livet, Erik. Men jag kunde inte förtränga att jag bar på ett barn och jag kunde inte hitta någon trygghet i Erik. Han tänkte ju och kände precis som jag. Så många sömnlösa nätter.

Vi hade hela tiden intalat oss själva att efter vecka 13 kan vi andas ut. Då skulle vi även hunnit göra ett så kallat kub-test som vi också var väldigt nervösa inför. Resultatet kom och vi fick goda nyheter, men just efter de goda nyheterna så säger barnmorskan “men då ska vi se till att boka in ett rutinultraljud (v.19) också, så vi bland annat ser så att alla händer, fötter och organ ser ut som de ska”. Tillbaka till samma känsla av att inte kunna andas ut. Jag började tvivla på när jag någonsin skulle få känna den där glädjen kring att vara gravid.

Någonstans här började vi dock berätta för andra och det var så himla skönt att höra andras positiva reaktioner och inte någon som helst oro. Även om det kändes som att de var gladare än vi hunnit bli. Det började släppa lite inför ultraljudet och vi hade fått känna henne röra på sig flera gånger och efter ultraljudet så släppte allt. Jag tror till och med Erik började gråta av glädje och lättnad (det händer i princip aldrig). Äntligen var det vår tur att hamna i den härliga bubblan. Det har varit tuffa veckor men nu när oron mestadels släppt så är det såklart helt underbart. För mig har det dock kommit lite nya hinder på vägen, men mer om det i nästa del.

Har ni varit oroliga under er graviditet? Hur gjorde ni för att släppa på oron och rädslan?

/ I have, as I have said, had no major physical discomfort during my pregnancy, which I am so thankful for. But it has been harder for me mentally. Before I got pregnant, I thought that you get a message about being pregnant, being overjoyed and nine months later, you have a baby on your side (with some physical discomfort in between). Perhaps a bit naive, but I have never had someone who spoke openly about their feelings or experiences about a pregnancy with me.

So, therefore, I’m going to share just what I knew and maybe some of you can tell how you did to feel better than I did. We begin by the time we found ourselves in a kind of a middle land. This already began in the first few weeks, the so-called “misscarriage of weeks”. Up to week 13, three months into pregnancy, the chance of miscarriage is the biggest. Probably the three longest months of my life. After every toilet visit, I was worried about seeing blood on the paper and for every little thing that felt different in my body, I thought something was wrong. I wanted to be the happiest in the world over our message, but I couldn’t. I was so scared of that something bad would happen.

I’m the one who always looks positive in things, but here the fear just took over. I had no feeling to land in except from anxiety. My way of dealing with anxiety is often that I deny things or turn to my most secure point in my life, Erik. But I couldn’t deny that I was wearing a child and I could not find any security in Erik. He felt the same thing as I did. So many sleepless nights.

We had always told ourselves that after week 13 we can breathe out. Then we would even have done a so-called cub test which we were also very nervous about. The result came and we got good news, but just after the good news, the midwife says, “but then we will make sure to book a routine ultrasound (v.19), so we see, among other things, that all hands, feet and bodies look out as they should “. Back to the same feeling of not being able to breath out.

Here somewhere we began to tell others and it was so nice to hear other people’s positive reactions and not any worries. It started to feel a bit better before the ultrasound and we had the chance to feel her moving a several times. After that ultrasound, everything released. I even think Erik started crying with joy and relief (see him crying maybe once before). It has been tough weeks, but now when the worries has left it is, of course, very wonderful. For me, however, there have been some new obstacles along the way, but more about it in the next part.

Have you been worried during your pregnancy? How did you do to let go of the fear and fear?