Jag tänkte dela med mig av lite tankar gällande förlossningen. Innan jag blev gravid var jag helt säker på att jag inte ville genomgå en vaginal förlossning utan ha planerat kejsarsnitt. Nu är jag däremot helt tvärtom och känner att det är någonting jag verkligen vill pröva på och hoppas att det går vägen.

Alla fungerar vi olika men för mig har det varit viktigt att ha ett öppet sinne inför förlossningen och inte skapa en allt för tydlig bild. Man har ju tyvärr ingen riktig kontroll över vad som kommer hända och jag tänker att en för tydlig bild öppnar upp för stress och besvikelse.

Men till det man faktiskt kan kontrollera – mentala inställningen. Jag ser faktiskt (japp, trots smärtan) framemot denna upplevelse. Jag är påläst om komplikationer men väljer att inte fokusera på de bitarna, utan jag får helt enkelt ta det då i sådant fall. Kanske är rädslor inför saker som kan ske under förlossningen inte alls saker jag kommer uppleva som skrämmande eller märkvärdiga när jag väl är där. Om dom upplevs som just det så har jag sjukvård och världens bästa partner på min sida. De flesta sakerna händer ju för att lille bebis måste komma ut och där litar jag på personalens kompetens och jag är beredd att göra allt. Det är helt klart lätt att fastna i tankar om akut kejsarsnitt, sugklocka och att måsta sy i underlivet. Men åter till positiv inställning! Något vi pratade om väldigt mycket på profylaxkursen var målbilder, vilka kan komma att ha en betydande roll under förlossningen. Jag tror verkligen på tankens kraft så Erik är medveten om mina målbilder och kommer påminna mig om det behövs. Min starkaste målbild är såklart att få träffa henne men också att få se Erik hålla i bebis för första gången. Sedan har jag lite fler målbilder som inte är lika fokuserade på just efter förlossningen utan även lite längre fram. Ska plocka fram dem när jag behöver kämpa lite extra! På profylaxkursen pratade vi även väldigt mycket om andningen, vilken jag kommer fokusera på allra mest under förlossningen. Det känns skönt att ha något att själv fokusera på och kontrollera.

Idag skrev vi även ett förlossningsbrev tillsammans med barnmorskan. Jag har gått från att vilja testa på helt utan bedövning och bara lustgas till att nu skriva in i mitt förlossningsbrev att jag vill ha tidig epidural. Fortfarande så kluven dock! Där får jag höra lite hur dom på BB tycker, det är ju beroende på hur långt man kommit i processen när man kommer dit. I förlossningsbrevet står även att jag önskar att få föda i stående positioner, det är förmodligen det enda “kravet” jag har. Men vem vet, kommer säkert sluta med att man ligger där ändå, haha. Jag kommer lyssna väldigt mycket på barnmorskorna, det känns som att dom har absolut bäst koll och är det kommer få mig att känna mig tryggast.

Någon som har någon EDA-erfarenhet? Varför valde ni och ta och inte? Och har ni något annat råd inför förlossningen får ni gärna dela med er :*

–

I was going to share some thoughts about childbirth. Before I got pregnant, I was absolutely sure I did not want to undergo a vaginal delivery but I had planned caesarean operation. Now, on the other hand, I am quite the opposite and feel it’s something I really want to try and hope it’s going to work. We all work differently, but it has been important for me to have an open mind before the birth and not to create an all too clear picture. Unfortunately, there is no real control over what’s going to happen and I think that a too planned picture opens up for stress and disappointment. But to what you actually can control – the mindsetting. I actually (yes, although the pain) looking forward to this experience. I’ve been reading about complications but choose not to focus on those parts. Perhaps fears of things that may happen during childbirth are not all things I will experience as scary or remarkable when I’m there. And if they experience it, I have healthcare and the world’s best partner on my side. Most things happen because little baby must come out and I trust the skills of the staff. But back to the setting! Something we talked about very much on the prophylaxis course were goal pictures, which may have a big effect during childbirth. I really believe in the power of thoughts so Erik is aware of my images and will remind me if needed. My strongest goal picture is, of course, to meet her but also to see Erik hold the baby for the first time. Then I have a few more goal images that are not as focused on just after birth but also a little further forward. Today we also wrote a birth-letter together with the midwife. I have gone from wanting to test completely without anesthesia to wanting epidural as early as possible. Still so unsure though! The birth letter also says that I want to give birth in standing positions, it is probably the only “requirement” I have. I will listen very much to the midwives by the way, it feels like they are absolutely the best and it will make me feel safe.

Anyone with any EDA experience? Why did you choose and not? And if you have any other advice before giving birth, please feel free to share : *