Minns ni? Att jag en gång skrev texter. Jag är så glad att jag har en stor del av mina känslor under tonåren i skrift. Gick tillbaka i arkivet idag, då jag fick ett DM av en tjej som sa att hon går tillbaka och läser dem då & då, tänker på mig och Erik och får lite hopp.
Här är några.
#1 Hur övertygad jag var om att du inte skulle bli någon jag behövde sakna. Hur jag avskyr att du visar dig precis när jag glömt hur du ser ut. Men ändå vet jag att jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig. Antar att du ville visa mig hur lätt det är att älska när man är ensam. Men varför är det så svårt när man är redo?
#2 Vad jag än gjort, har jag alltid glömt att glömma dig. Men att försöka glömma någon du älskar är som att försöka minnas en person du aldrig mött. Det sägs att man måste förlåta för att glömma och glömma för att känna igen. Så idag glömmer jag han som glömde mig och allt han någonsin gav och minns vad jag aldrig någonsin fick. Så om du en dag saknar mig, glöm inte att det var du som lät mig gå. För det är det enda jag kommer minnas när jag möter han jag ännu inte mött och allt börjar om på nytt.
#3 Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken. Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han lade mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.
#4 Att det ska vara så lätt att älska första gången, så svårt att sluta och nästan en omöjlighet att göra det igen. Det är som att man faller livlöst, utan någon tanke på att det kanske inte finns någon som tar emot. Tills han släpper taget och man faller igen, och bara den som fallit från dessa höjder vet hur ont det gör. Man var orädd av sin ovisshet och nu är man rädd av sin vishet. Det är som att man gömmer allt man någonsin kännt när man tvingas sluta älska någon. Så djupt inom sig att bara han som förtjänar det komma hitta allt igen.Jag undrar bara om sin första kärlek, är den första man någonsin älskat, eller bara den första som fick en att känna. Att han gjorde någonting redo inom en, till för att älska någon annan.
