Visar inlägg från "questions"

Jag tycker inte det är triggande med vikt, men det kanske är bra att inte skriva totalvikten som du säger. Tvärtemot hjälpte det mig att läsa dina förra graviditetsuppdateringar då jag själv också gick upp väldigt mycket i vikt och tyckte det var skönt med din ärliga reflektion över det.

Kommer du göra någonting annorlunda denna gång för att inte gå upp lika mycket eller tror du att du har ett nytt tankesätt till viktuppgång den här graviditeten? Jag skulle nog velat ha eller försökt röra på mig lite mer nästa gång för att jag tror att jag mått bättre av det när jag var gravid sist! Ska bli kul att följa oavsett 😊

Svar: Vad skönt att höra! Just viktuppgången i sig är ingenting som stressar mig och jag gillar inte att tanken på att begränsa mig när det kommer till mat, det gäller även icke gravid. Angående att röra på sig, det tror jag stenhårt på! Jag kommer försöka fortsätta att röra mig i den takt jag vanligtvis har så länge jag orkar. Absolut ingen extrem nivå utan bra, rekommenderad daglig motion helt enkelt. Märker redan stor skillnad på hur magen känns om jag inte “rör” mig en dag, så det är viktigt för mig. Förra graviditeten fick jag foglossning tidigt så då bytte jag ut mina promenader mot cykel och det funkade perfekt. Det som kommer med viktuppgång under graviditet för min del är dock den där extrema vätskan som gav mig sådan otrolig värk och den känns faktiskt jobbig att behöva uppleva igen. Jag vet att det eventuellt hjälper att undvika viss mat och godsaker men det talar bara så mycket emot mig som person och vad jag står för, haha. Men absolut, om det går att finna en lite bättre balans än under min förra graviditet så vore det såklart skönt om jag hamnar där med svullnad och smärta igen. Men jag tar det som det kommer.. man kanske inte behöver äta 3 semlor på en dag, det kanske räcker med en. Samtidigt älskade jag skiten ur det. Haha!

Hej Victoria, tack för en härlig blogg med mycket inspiration! Jag är gravid i vecka 11 (snart 12) och mår fysisk så himla bra – vilket gör att jag istället psykiskt mår SKIT rent ut sagt. Alla andra man hör om mår så illa och kan inte röra sig för ömma bröst osv, vilket gör att jag hela tiden har katastroftankar om att min bebis inte lever. Jag vill minnas att du också har en ganska ”symptomfri” graviditet utan illamående och de mer klassiska symptomen t.ex.- stämmer det? Hur tacklade du då ev oro tidigt i graviditeten? Så skönt att höra om någon som också mått ganska som vanligt, men som ändå fått komma hem med bebis till slut. Så kanske jag vågar hoppas lite mer och släppa på denna värsta oro som äter upp mig dag & natt!

Hoppas inte frågan är ”för mycket”, men jag tror att det kan hjälpa mig och kanske fler i liknande sist att få höra solskenshistorier, haha 🙂

Stor kram och fin söndag på dig!

Svar: Tack snälla! Åh, grattis till graviditeten, så fantastiskt. Jag kommer ihåg exakt den där känslan. Jag kände efter väldigt mycket, googlade ännu mer och gud vad jag kollade på pappret noga varje gång jag varit på toaletten för att säkerställa att det inte var något blod (det behöver såklart inte betyda någonting om det nu skulle vara det, men det var fortfarande en stress). Jag vet att jag skrev ett inlägg om detta men något jag vet blev vändpunkten för mig var när jag började känna fosterrörelser. Jag började känna det i vecka 17 och när jag började få daglig respons med bebis så släppte allt. Självklart fanns en grundoro som sträckte sig ända fram tills hon låg i min famn men det var ingenting som tog överhand. Jag tror mycket i att jag inte heller hade några fysiska symtom i början gjorde att allt kändes väldigt overkligt, vilket gör att man har svårt att landa i att det man drömt om faktiskt håller på att slå in. Och precis det blev så verkligt när jag började känna henne att jag kunde börja längta och njuta. Men sedan är det också så att alla upplever graviditeter olika. Vissa är mer oroliga än andra, vissa har mer fysiska besvär än andra. Ibland måste man nog bara landa och acceptera den faktiskt korta (även om det kan kännas som en evighet) sträckan till det mest fantastiska mål: Ett barn. Puss och lycka till!

Fina du ❤️
Hur har det gått med Ellie på förskolan? Trivs hon där nu? Jag har en dotter som känns så lik henne, helt underbar men med väldigt stark anknytning till mig och pappan. Hon är nu 1.5 år och vi lämnar inte bort henne med andra då det inte alls känns som hon vill det. Vi sköt även på hennes förskolestart nu tills efter sommaren när hon är 2 år istället. Kändes det som att det var lättare när Ellie blev lite större med anknytning till andra och förskolestart?
Kram

Svar: Åh, det går så himla bra. Hon kände snabbare än vi trodde en anknytning till framför allt en av de vuxna på hennes avdelning. Det kändes som en trygg plats för oss fortare än vi trodde också. Sådan fantastisk personal som gör så himla mycket för vår lilla tjej varje (var)dag! Att lämna på förskola var ett stort steg för oss alla i familjen, först och främst känslan av att lämna henne på en obekant plats för oss och också för så lång tid (vi har fortfarande bara haft barnvakt i någon timme som max). Alla barn är olika och alla föräldrar känner olika och har framförallt olika förutsättningar till vilken ålder man kan lämna sitt barn på förskola. Vi hade möjligheten och viljan (pga hur Ellie är som barn) att låta henne vara hemma med oss fram till 2,5 år. Svårt att säga om hon hade varit redo innan, det kanske hade gått toppen men vår känsla var att hon inte var redo innan hon fyllde 2. Kommer vi få en till bebis någon gång i framtiden och har samma möjlighet som med Ellie så kommer vi även nästa gång vara hemma tills det barnet är 2 år, det tycker jag med facit i hand kändes som en perfekt ålder för nästa steg. Lycka till, det kommer gå toppen! Det hände otroligt mycket mellan 1,5 till 2 år för Ellie med hur trygg hon kände sig runt andra än oss. Kram!