Det gör ont att försöka glömma någon som glömt dig för länge sedan och det gör ännu ondare att veta att bara för att jag inte kan vara utan honom betyder inte det att han inte kan vara utan mig. Men ondast gör det att veta att den dag jag glömt oss kommer jag ändå minnas att det är på grund av dig jag alltid kommer vara rädd för att älska igen.
Visar inlägg från "karlek"
Dagboksutdrag #4
Det känns som om regndropparna missar mig nu, ändå var allt bättre förr. Jag önskar att du kände mig nu, så som vi kände varandra då. För vi blev aldrig vänner, vi blev främlingar med minnen. Det gör ont att tro att du glömt det jag alltid kommer komma ihåg och minns det vi aldrig gjorde. Jag saknar dig mer än vad jag någonsin älskade dig och jag behöver dig mer nu än vad jag ville ha dig då.
Dagboksutdrag #3
Vad jag än gjort, har jag alltid glömt att glömma dig. Men att försöka glömma någon du älskar är som att försöka minnas en person du aldrig mött. Det sägs att man måste förlåta för att glömma och glömma för att känna igen. Så idag glömmer jag han som glömde mig och allt han någonsin gav och minns vad jag aldrig någonsin fick. Så om du en dag saknar mig, glöm inte att det var du som lät mig gå. För det är det enda jag kommer minnas när jag möter han jag ännu inte mött och allt börjar om på nytt.
Det gör ont att inse ibland.
För att han är allt jag inte vill ha, men precis det jag behöver. Och för att han är allt det jag vill ha, men någon jag aldrig någonsin kommer att få.
Någon gång, för rätt länge sedan.
Hur övertygad jag var om att du inte skulle bli någon jag behövde sakna. Hur jag avskyr att du visar dig precis när jag glömt hur du ser ut. Men ändå vet jag att jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig. Antar att du ville visa mig hur lätt det är att älska när man är ensam. Men varför är det så svårt när man är redo?
Någonstans mellan kär och lek.
Att det är den som bryr sig minst som håller i alla trådar och att det är den som bryr sig mest som fäller flest tårar.
Tiden innan oss
Någonstans på vägen till att två blir till en, ska man ge bort sitt halva jag. Så jag antar att det inte är så konstigt att det gör lite ont ibland. Hälften så stor, med dubbelt så mycket att känna för. Gladare än någonsin, men räddare än aldrig förr. Ogillar att inte våga blicka framåt, men älskar att blicka åt sidan och ha Honom där.
Ända sedan vi släppte taget om varandra.
Så fint.
Dagboksutdrag
2009-09-15: Hur vi låg där och viskade kärleksord till varandra i natten, och nu hör han inte ens när jag skriker. Jag förundras över hur någon kan vara borta, men ändå vara överallt. Jag vet inte längre skillnaden mellan att sakna det vi hade eller bara sakna honom. Jag vet bara att jag gör det, och det gör så himla ont.
