Hej Victoria, tack för en härlig blogg med mycket inspiration! Jag är gravid i vecka 11 (snart 12) och mår fysisk så himla bra – vilket gör att jag istället psykiskt mår SKIT rent ut sagt. Alla andra man hör om mår så illa och kan inte röra sig för ömma bröst osv, vilket gör att jag hela tiden har katastroftankar om att min bebis inte lever. Jag vill minnas att du också har en ganska ”symptomfri” graviditet utan illamående och de mer klassiska symptomen t.ex.- stämmer det? Hur tacklade du då ev oro tidigt i graviditeten? Så skönt att höra om någon som också mått ganska som vanligt, men som ändå fått komma hem med bebis till slut. Så kanske jag vågar hoppas lite mer och släppa på denna värsta oro som äter upp mig dag & natt!
Hoppas inte frågan är ”för mycket”, men jag tror att det kan hjälpa mig och kanske fler i liknande sist att få höra solskenshistorier, haha 🙂
Stor kram och fin söndag på dig!
Svar: Tack snälla! Åh, grattis till graviditeten, så fantastiskt. Jag kommer ihåg exakt den där känslan. Jag kände efter väldigt mycket, googlade ännu mer och gud vad jag kollade på pappret noga varje gång jag varit på toaletten för att säkerställa att det inte var något blod (det behöver såklart inte betyda någonting om det nu skulle vara det, men det var fortfarande en stress). Jag vet att jag skrev ett inlägg om detta men något jag vet blev vändpunkten för mig var när jag började känna fosterrörelser. Jag började känna det i vecka 17 och när jag började få daglig respons med bebis så släppte allt. Självklart fanns en grundoro som sträckte sig ända fram tills hon låg i min famn men det var ingenting som tog överhand. Jag tror mycket i att jag inte heller hade några fysiska symtom i början gjorde att allt kändes väldigt overkligt, vilket gör att man har svårt att landa i att det man drömt om faktiskt håller på att slå in. Och precis det blev så verkligt när jag började känna henne att jag kunde börja längta och njuta. Men sedan är det också så att alla upplever graviditeter olika. Vissa är mer oroliga än andra, vissa har mer fysiska besvär än andra. Ibland måste man nog bara landa och acceptera den faktiskt korta (även om det kan kännas som en evighet) sträckan till det mest fantastiska mål: Ett barn. Puss och lycka till!
När kommer fråge-vloggen som du hintade om i Instastories? 😁
Tack fina du för ett klokt och fint svar på min fråga. Uppskattas jättemycket, så skönt att höra och veta att man inte är en ensam, orolig galning haha. Jag fick faktiskt se min lilla bebis för första gången på ultraljud i veckan, och det var det häftigaste jag någonsin varit med om. Nu blir nästa stora väntan på fosterrörelser – hoppas jag också får känna de relativt tidigt.
Kram och glad påsk!
Hej C,
Jag ville också säga att jag förstår känslan av oro över sin graviditet och sin lilla bebis. Värsta känslan som finns. Själv har jag haft det tvärt om i min graviditet. Fått en total omställning med en massa symptom såsom illamående, kräkningar, humörsvängningar, ångest, foglossning, blödningar, sedan dag ett fram till nu (fortfarande) när jag snart går in i vecka 17. Är man väldigt orolig av sig känns det som att man alltid lyckas hitta något att oroa sig för, om det nu är att ha symptom man inte hört om och tror är onormala eller att inte ha symptom alls. I slutändan delar vi samma jobbiga oro som jag såklart önskar att vi slapp, men som nog är helt normal.
Ville bara säga, som en preggo till en annan, att du inte är ensam och att jag hoppas att din oro släpper snart. Hoppas att vi båda får känna fosterröelser snart och att det får bli vändningen för oss båda.
Kram