Här sitter jag och skriver ner ett sista kapitel som jag har förälskat mig i samtidigt frågar mig själv hur något så långt borta fortfarande kan ligga så nära hjärtat? Jag vet inte varför jag inte grät den där kvällen. Jag vet inte varför jag bara satt och stirrade på skärmen när han ringde och en bild på oss visades i skärmen följda av melodier från våran favoritlåt. Fem missade samtal och efter det kom han. Han hann knappt sätta foten innanför min dörr innan han föll ut i gråt. Han satte sig invid mig och jag la mina armar runt honom. Han låg där i min famn och de första orden han fick fram var – Det gör ingenting att du inte gråter, för du har säkert gråtit länge över det här redan. Jag bara stirrade rakt upp i taket samtidigt som jag hörde hans ord – när jag kommer tänka på dig, är det enda jag kommer hitta vara en tom plats i mitt hjärta. Allt jag kunde säga var att jag gjorde det för att jag fortfarande älskade honom. För innerst inne visste vi båda att han var kvar i något han lämnat, för länge sen. I natten försvann han, och jag satt nog kvar där och stirrade upp i taket samtidigt som jag önskade mest av allt att han skulle komma tillbaka så jag fick hålla om honom igen, i många dagar. Han kom aldrig tillbaka och nu håller han och jag istället om någon annan- fint.
