The worst part of my pregnancy – Part 1 “Anxiety”.

Den värsta delen av graviditeten – Del 1

Jag har ju som jag berättat inte haft några större fysiska besvär under min graviditet, vilket jag är så himla tacksam för. Däremot så har denna resa varit väldigt påfrestande psykiskt för mig. Innan jag blev gravid så tänkte jag att man helt enkelt får ett besked om att man är gravid, blir överlycklig och sedan nio månader senare så har man en bebis vid sin sida (med vissa fysiska besvär däremellan).  Kanske aningen naivt men jag har aldrig haft någon som talat öppet om deras känslor eller upplevelser kring en graviditet.

Så därför tänker jag dela med mig av precis det jag känt. Vi börjar med den tid vi befann oss i en typ av gråzon. Längtan efter att våga börja längta. Detta började redan de första veckorna, de så kallade “missfallsveckorna”.  Upp till vecka 13, dvs tre månader in i graviditeten är chansen för missfall som störst. Förmodligen de tre längsta månaderna i mitt liv. Inför varje toalettbesök var jag orolig att få se blod på pappret och för varje liten sak som kändes annorlunda i min kropp så trodde jag att det hänt något. Jag ville vara världens lyckligaste över vårt besked, men jag kunde inte. Jag var så himla rädd för att någonting skulle hända.

Jag är den som alltid ser positivt i saker, men här tog oron över. Jag hade ingen känsla att landa i förutom ångest. Mitt sätt att hantera ångest är ofta att jag förtränger saker eller vänder mig mot min tryggaste punkt i livet, Erik. Men jag kunde inte förtränga att jag bar på ett barn och jag kunde inte hitta någon trygghet i Erik. Han tänkte ju och kände precis som jag. Så många sömnlösa nätter.

Vi hade hela tiden intalat oss själva att efter vecka 13 kan vi andas ut. Då skulle vi även hunnit göra ett så kallat kub-test som vi också var väldigt nervösa inför. Resultatet kom och vi fick goda nyheter, men just efter de goda nyheterna så säger barnmorskan “men då ska vi se till att boka in ett rutinultraljud (v.19) också, så vi bland annat ser så att alla händer, fötter och organ ser ut som de ska”. Tillbaka till samma känsla av att inte kunna andas ut. Jag började tvivla på när jag någonsin skulle få känna den där glädjen kring att vara gravid.

Någonstans här började vi dock berätta för andra och det var så himla skönt att höra andras positiva reaktioner och inte någon som helst oro. Även om det kändes som att de var gladare än vi hunnit bli. Det började släppa lite inför ultraljudet och vi hade fått känna henne röra på sig flera gånger och efter ultraljudet så släppte allt. Jag tror till och med Erik började gråta av glädje och lättnad (det händer i princip aldrig). Äntligen var det vår tur att hamna i den härliga bubblan. Det har varit tuffa veckor men nu när oron mestadels släppt så är det såklart helt underbart. För mig har det dock kommit lite nya hinder på vägen, men mer om det i nästa del.

Har ni varit oroliga under er graviditet? Hur gjorde ni för att släppa på oron och rädslan?

/ I have, as I have said, had no major physical discomfort during my pregnancy, which I am so thankful for. But it has been harder for me mentally. Before I got pregnant, I thought that you get a message about being pregnant, being overjoyed and nine months later, you have a baby on your side (with some physical discomfort in between). Perhaps a bit naive, but I have never had someone who spoke openly about their feelings or experiences about a pregnancy with me.

So, therefore, I’m going to share just what I knew and maybe some of you can tell how you did to feel better than I did. We begin by the time we found ourselves in a kind of a middle land. This already began in the first few weeks, the so-called “misscarriage of weeks”. Up to week 13, three months into pregnancy, the chance of miscarriage is the biggest. Probably the three longest months of my life. After every toilet visit, I was worried about seeing blood on the paper and for every little thing that felt different in my body, I thought something was wrong. I wanted to be the happiest in the world over our message, but I couldn’t. I was so scared of that something bad would happen.

I’m the one who always looks positive in things, but here the fear just took over. I had no feeling to land in except from anxiety. My way of dealing with anxiety is often that I deny things or turn to my most secure point in my life, Erik. But I couldn’t deny that I was wearing a child and I could not find any security in Erik. He felt the same thing as I did. So many sleepless nights.

We had always told ourselves that after week 13 we can breathe out. Then we would even have done a so-called cub test which we were also very nervous about. The result came and we got good news, but just after the good news, the midwife says, “but then we will make sure to book a routine ultrasound (v.19), so we see, among other things, that all hands, feet and bodies look out as they should “. Back to the same feeling of not being able to breath out.

Here somewhere we began to tell others and it was so nice to hear other people’s positive reactions and not any worries. It started to feel a bit better before the ultrasound and we had the chance to feel her moving a several times. After that ultrasound, everything released. I even think Erik started crying with joy and relief (see him crying maybe once before). It has been tough weeks, but now when the worries has left it is, of course, very wonderful. For me, however, there have been some new obstacles along the way, but more about it in the next part.

Have you been worried during your pregnancy? How did you do to let go of the fear and fear?

43 Responses to “The worst part of my pregnancy – Part 1 “Anxiety”.”

  • ule says:

    I can’t even begin to imagine how a parent and especially a mother is. It is not self-explanatory at all. I ask my friends who are mothers how they deal with it all the time. It will be nice to read more about it, even if I never plan to have children.

  • Julia says:

    Jag kände exakt som du! Kunde inte alls njuta eller känna glädje för ens efter rul. Vi är nu i vecka 29 och ju mer jag kände vårt barn sparka och röra på sig ju mer trygg blir jag i tanken på att vänta barn. Dock känner jag mig aldrig helt lugn på något sätt. Antar att det har att göra med att allt man upplever just nu är nytt och hela tiden nya situationer och tankar. För mig har det hjälpt att prata med kollegor och vänner som är eller har varit gravid. Det har lugnat mig många gånger.

    • victoriatornegren says:

      svar: Ja, sparkar gör det verkligen mer verkligt. Det gör mig så mycket tryggare! Håller med. Tycker också det hjälper att prata med personer som fått barn <3 Kram!

  • Lily says:

    I agree with you.the 3 first months are very anxiuous.i had a 10 week misscarriage and when Igot pregnant again i was very nervious bc i was not having nausea only i was sleepy. Every day was a challenge. Today i had a beautiful 16 month baby girl. Ah and I recommend you to breastfed your baby.and daddy can help you if you pump. We did it and it worked a lot.right now she is daddy’s girl.and breast milk is wonderful the connection with the baby is awesome

    • victoriatornegren says:

      answer: Oh, so sad to hear about that but so happy to hear about your baby girl <3 Thanks for the advice. Xx

  • Denise says:

    Jag känner igen mig i precis allt. Vi väntar vår första bebis som är beräknad om 13 dagar och jag kände precis som det du beskriver. Oron kommer och går i perioder för mig men nu är det full fokus på förlossningen och för att inte tänka för mycket så försöker jag hålla mig sysselsatt mest hela tiden! stort lycka till med allt!!

    • victoriatornegren says:

      svar: Åh, så underbart att va så nära förlossning. Jag längtar! Positiva tankar nu!! Kommer gå skitbra :*

  • Rebecca says:

    Jag är i vecka 26 nu och har också känt oro. Vi har gjort IVF och oron har varit ständigt påtagande. Däremot har jag insett att om något skulle hända kommer jag inte må bättre för att jag har gått runt och oroat mig. Det bästa är att passa på att njuta och hoppas att allt ska gå bra! Det kommer det göra för er också! Lycka till! 🙂

    • victoriatornegren says:

      svar: Grattis till din graviditet! Det är så himla sant. Hellre glad en gång än orolig hela tiden :* Lycka till ni med. Kram!

  • Emilia says:

    Jag känner en otroligt stark oro nu inför att försöka bli gravid. Jag har fått för mig att det inte ska gå och att jag ska störa på massor av problem. Längtan som som en blixt från himlen och jag har googlat som en dåre för att få läsa om liknande upplevelser och på något sätt lugna min oro. Funderar till och med på att gå till gyn för att kolla så att allt är okej för att stilla min oro.

    • victoriatornegren says:

      svar: Mitt råd är att inte stressa upp sig eller känna för stark oro inför att försöka bli gravida. Det kan bli en ond spiral och påverka processen <3 Men om du är orolig, klart du ska gå till gyn och kika så allt är okej.

  • Jennifer says:

    Jag förstår dig precis! Känner precis samma sak. För några år sedan fick jag missfall i v 12, i våras fick vi missfall i v 14. Denna gången tänkte jag att jag skulle slappna av efter ultraljudet vi gjorde i v 15. Men Nää nu är jag i v 18, livrädd inför RUL och inte ett dugg avslappnad! Har ännu inte vågar berätta om graviditeten för vänner och bekanta, får försöka njuta lite efter RUL om allt ser bra ut, så härligt att ni intar bubblan nu🤰🏼😊
    Kram kram

    • victoriatornegren says:

      svar: Nej, fy vad orättvist! Får ont i hjärtat när jag hör om missfall. Kan inte föreställa mig. Starkt att ni fortsätter kämpa och världens största lycka till på RUL <3 kommer gå skitbra. Kramar!

  • Effie says:

    I am week 9 soon 10 and terrified . It’s also the longest weeks of my life I just want the doctor to tell me: it’s all ok do not worry! I am so longing for week 12 and can really understand your feeling of constant worry… let’s get used to it we might be worried for the rest of our lives now 😉 xxxx

    • victoriatornegren says:

      answer: I feel you! But you’re there soon <3 Haha, I'm afraid that's the story of our lives now. Good luck with your pregnancy!

  • Sofie says:

    Känner verkligen igen mig i detta, jag är i v 22 nu (bf 2 mars) och det var inte förrän efter rutinultraljudet i v 19 som jag började andas ut. Har alltid tänk mig som en lugn och harmonisk person, men jag blev helt tvärt om och var orolig hela tiden och trodde flera gånger att något var fel eller att bebisen i magen inte levde. Det jobbiga tyckte jag var att inte ha någon som helst kontroll, man skulle vilja ha en liten lucka in i magen för att få se den lilla 🙂 Nu tänker jag i alla fall njuta av graviditeten och försöka ta vara på tiden och glädjas över att det faktiskt finns en liten bebis i magen som sprattlar och mår bra 🙂 Lycka till med allt!

    • victoriatornegren says:

      svar: Samma här! Brukar inte heller vara den som stressar upp mig. Men som du säger har jag också lite kontrollbehov och det går ju liksom inte att ha kontroll, blandat med alla starka känslor. Jamen underbart! Samma här. Njut! KRAM

  • Gabriella says:

    Jag kände också mycket oro under hela graviditeten. Det kom och gick, och det var helt klart lättare när bebisen började röra på sig mycket och ofta. Men då hade han latare dagar när man bara gick hela dagen och väntade på en spark och blev helt förtvivlad när man inte lyckades provocera fram en och ringde desperat till BB för hjälp. Många sa till mig att “vänta bara tills de kommer ut – då kommer den riktiga oron!”, men ärligt talat så tycker jag att det är lättare att hantera den oro jag ibland känner idag när han är på utsidan. När han var på insidan så kände jag mig ibland så ensam i att behöva vara den som tog ansvar för att hela tiden behöva “känna efter” och på något magiskt sätt kunna analysera vad det betydde. Det jag menar att säga är alltså att det blir finns stora chanser att det känns bättre och bättre samt att du är inte ensam i dessa känslor/tankar. Det är en del av det bitterljuva (mest ljuva!) föräldraskapet. Kram!

    • victoriatornegren says:

      svar: Håller med! Det blev så mycket mer verkligt då. Haft turen med sparkar med jämna mellanrum, men som du säger så fort hon är stilla så hinner man ju bli orolig. Shit alltså! Jamen precis, blir nog en helt annan oro på utsidan men förhoppningsvis lite mer kontrollerbar.. eller inte. Haha, åh! KRAM

  • Kostantina says:

    Hi, my dear!
    I became mommy a month ago! And I know exactly what are you taking about! Now after my pregnancy I understand that thoughts like this are totally normally!
    Believe me, you gonna see when you became mommy it’s also familiar! I’m carried about everything and all the time. And this baby blues is awful!! But this are feelings that you can’t handle, so try to calm down and staying positive! I know it sounds easyer as it is!
    Best regards
    Kostantina
    evasgirlblog.blogspot.de/?m=1

    • victoriatornegren says:

      answer: Congratulations! Yes, I guess you just have to focus on all the positive and fight the negative situations when or if they come <3

  • Frida says:

    Hej! Jag förstår absolut din oro. Jag har ett barn på 1 1/2 år innan jag och min man fick honom hade jag 3 missfall, fruktansvärt var det. Jag trodde aldrig vi skulle lyckas. Tillslut gick det. Efter honom har vi haft ett missfall till men nu är jag gravid igen i v.16 och hoppas att allt ska gå bra. Man är fruktansvärt orolig hela graviditeten och inför förlossning. Men inget mot hur orolig man är över de små när det väl är här. Man slutar aldrig oroa sig. Men lyckan man känner varje dag är helt otrolig. Skönt att ni äntligen kan njuta.

    • victoriatornegren says:

      svar:Åh fy så orättvist. Så himla glad att det gick bra till slut och hoppas det går lika bra denna gång <3 Nej, oron släpper nog aldrig och som du skriver kan jag tänka mig att det blir en annan oro när barnet väl kommit också. Herregud alltså. Stor kram!

  • Anna says:

    Jag tror att alla är oroliga från och till i sina graviditeter, speciellt om det är första gången. Och till viss del är väl oron ett sätt för en blivande mamma att anpassa sig till en helt ny situation, att ställa sig in på att skydda sin ofödda på alla sätt. Men det gör det ju inte enklare på något sätt, och som någon redan nämner här är ju att man får försöka att hantera oron och hitta glädjen. Lätt att säga, men med bebisen utanför startar en ny vända med oro för allt som kan hända då istället. Nu låter det ju väldigt negativt, men jag kan säga att det positiva kommer att överväga allt det negativa så snart du/ni hinner anpassa er till den nya situationen med hästlängder. Ta det bara lugnt och lita på att kroppen vet precis vad den ska göra 🙂
    Kan också verklige rekommendera boken “att föda utan rädsla” bli inte avskräckt av den något flummiga titeln, den är faktiskt väldigt läsvärd och hjälpte mig mycket att hitta ett lugn, både i graviditeten och under förlossningen.
    Lycka till med resten av graviditeten och bebisen sen när den kommer 🙂

  • Hanna says:

    Känner igen mig så mycket i det du skriver! Jag är i v 28 nu…har även typ 1 diabetes vilket gör att det är större risker för missfall/missbildning osv…så i början kunde jag inte annat än att oroa mig. Svårt att förklara hur jag tog mig ur oron för den finns ju där fortfarande men samtidigt tror jag fortfarande inte att jag på riktigt fattar att det är en liten människa där inne 🙂 det är så svårt att förstå!! Vet inte om jag är ensam om det…hahah! Men man kämpar på (konstant pga blodsockret) och nu börjar det ju närma sig! Lycka till!!!! <3

    • Preggo says:

      Åh, jag har också typ 1 och gravid med mitt andra barn i v 15! Tyckte att ul var så ångestfyllda förra graviditeten. Var livrädd varje gång att de skulle hitta nåt fel, eller att bebisen skulle växa för snabbt och för mycket! Så mycket oro!!

  • Erika says:

    Jag är gravid nu. 9+5. Jag det har exakt som dig. Jag har dårligt samvete for folk kring mig är lyklig och glad og jag faker. Jag ä rädd hele tiden, varje kännelse i underlivet gör mig nervös. Jag har ultraljud om 1 vecka og jag är så rädd for dom skal säga det inte finns et hjerte.

  • Johanna says:

    Fina du! Jag gjorde/ kände precis som du när jag va gravid. Varje toalettbesök, kollade trosorna. Kände precis samma oro och rädsla. Ut kom en fantastisk liten pojke i juni. Då kom en helt annan oro. Den tuffaste utmaningen är nu på utsidan (enligt mig) njut av din graviditet så mycket du kan. Det är den häftigaste känslan och upplevelsen, likaså förlossningen. Ja, det gör ont. Men det är värt det och det är så sjukt häftigt. stort lycka till till både dig och Erik. Detta kommer ni klara galant. Kram

  • Lina says:

    Oj vad jag känner igen mig i texten! Är i vecka 19 nu och ska idag på RUL. Men jag har även gjort ett tidigt ultraljud (v.12) då jag varit liggandes med illamående och konstanta kräkningar dom första 16 veckorna… Och när jag fick se hjärtat ticka så släppte all min oro! Får hoppas att allt ser bra ut även idag.

    Ska bli så roligt att följa din graviditet! Så skönt att du är så öppen och ärlig.

  • Anna says:

    Du måste våga lita på din kropp, samma tilllit som du har till din kropp framför kameran. Varför jag referar till just kameran är för att alla graviditeter är ju så olika, som du vet redan ! Oron är en del av denna resa. Oron är något positivt som kan upplevas negativt. Men fet positiva är i oron som du beskriver så beskriver indirekt hur mycket du längtar, fast du inte skriver det med ord! Lycka till !

  • Stine says:

    Uff, kjenner følelsen så godt.. jeg var mye redd jeg og, men legen min sa at en fornøyd baby sparker og beveger seg. En sliten baby er mye stille og man kjenner ikke spark. Det er betryggende! Snakk masse med henne, da går dere en kontakt som gjør deg roligere. Det hjalp meg masse. Etter en stund kunne jeg tromme lett på magen og snakke rolig med henne eller synge, da sparket hun alltid! Og i dag er hun ti mnd, når jeg synger de samme sangene klapper hun❤️

  • A says:

    Känner så igen mig! Jag var orolig hela graviditeten. När de första sparkarna började komma släppte det lite. Men ju närmare förlossningen jag kom, desto mer kom ångesten tillbaks. Om jag inte kände liv i magen varje timme blev jag livrädd för att babyn hade dött sen fosterdöd i magen och ringde BB. Jag var också rädd för att något skulle hända under förlossningen, att bebisen skulle dö (det hände en vän till mig, därav skräcken även om risken reellt är extremt liten). Nu är han född och allt har gått bra. Jag tycker största delen av oron och ångesten släppte så snart han kom ut. Nu är han ju en egen person, som jag kan ta med till läkaren om något verkar konstigt. Jag ångrar i efterhand att jag missade mycket njutning under graviditeten, speciellt eftersom det visade sig att jag oroade mig ”i onödan”. Å andra sidan värdesätter jag vår bebis så otroligt mycket efter dessa 9 månader i ångest, och tycker inte alls det är jobbigt med lite sömn på nätterna och sådant som mina vänner klagar över. Känns som ett mirakel att han är här <3

  • H says:

    Sån igenkänningsfaktor! Jag befinner mig just nu i den såkallade gråzonen. Är snart i vecka 12 så har lite mer än en vecka kvar till den första milstolpen. Jag och min sambo försökte i nästan tre år innan vi till slut lyckades så det är klart man är nervös över att något ska gå fel när man äntligen blivit gravid. Oron finns ju där jämt. Men skönt att läsa att det faktiskt släpper till slut! Nästa vecka ska vi på KUB så hoppas man kan andas ut lite mer då. Stort lycka till till er och grattis till eran lilla tjej! <3

  • Frida says:

    Stort grattis till er graviditet! Jag fick mitt första barn för 6 veckor sedan, en liten pojke. Fick reda på att jag var gravid i vecka 10 så jag missade de första veckorna av oro. Däremot förföljde oron mig under hela graviditeten av att jag inte vetat i början och att jag druckit alkohol osv, trots att både kub-test och rutinultraljud såg bra ut. Mest oro kände jag de sista veckorna, men ut kom en helt perfekt liten kille! Alla känner nog oro under graviditeten, tror det tillhör den nya rollen som förälder. För mig hjälpte det att prata med familj och vänner och få ur sig alla oros moln. Lycka till och försök att njuta av att vara gravid! <3

  • Mikaela says:

    Vi kände exakt som er. Min moderkaka satt i framvägg vilket gör att man kan känna regelbundna sparkar lite senare och det var inte förrän v26 jag kände sparkar varje dag så det var i princip därifrån jag började känna mer lycka än oro. Men orolig har jag ändå varit hela tiden. Tror det ingår i rollen som förälder, nu är vår kille 2 månader och jag har nog insett att jag kommer vara orolig för mitt barn resten av mitt liv. Det är nog en del av kärleken man har till sin lilla. Nu är min oro istället att han ska sluta andas. Går konstant och kollar att han andas när han sover, natt som dag. Nej, förlåt inte meningen att spä på det där med oro. Det är absolut mer lycka än oro och det finns inget mer fantastisk än att bli förälder 💕. All lycka till er!

  • Matilda says:

    Det är föräldrarna i er som har vaknat. Oron kommer följa med för resten av livet nu, fast i olika styrkor och vågor. Jag förstår att du är rädd och har ångest – jag kände likadant med båda mina barn i magen, även nu utanför. Men det är också beviset på den stora, osjälviska kärleken man känner för sitt barn. Att man älskar någon mer än sig själv. Jag hade varit orolig, om jag inte kände oro alls när man har det viktigaste i livet hos sig!

  • Pernilla Linn says:

    Du er overhode ikke alene om å kjenne på disse følelsene! Jeg hadde det helt likt da jeg gikk gravid.. man hører nesten bare skrekk historiene, og da er det utrolig vanskelig å ikke bekymre seg. Jeg var hele tiden redd for at noe kunne gå galt, og jeg greide aldri å glede meg.. jeg var rett og slett redd for å håpe, i frykt for å bli knust. MEN, i sommer fikk jeg verdens fineste sønn, og alt gikk helt fint! Det går dom oftest bra<3

  • Cecilia says:

    Tyvärr kan man aldrig riktigt släppa oron. Är i vecka 39 i morgon och fortfarande finns saker att oroa sig för. Men man får försöka tänka att allt går bra för de flesta. Det hjälper ju inte att oroa sig 🙂

  • Roosa says:

    Kram <3

  • L says:

    Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor! För mig känns det skönt att få läsa berättelser om hur livet är, särskilt om hur det kan vara att bära ett barn. Tack för att du bidrar till att ge mig en bredare bild av livet.

    Jag tycker om att läsa dina längre texter. Du är duktig på att skriva.

  • Penny says:

    Åh vad tråkigt att inga i din närhet pratar om sånt. Tycker nästan att det är tvärtom för mig. Att alla pratar oro istället för lycka.

    • victoriatornegren says:

      svar: Alla är olika :* Sedan har jag har inte haft någon kompis som varit gravid och jag var inte alls gammal när mina föräldrar vad gravida senast, kanske därför jag inte fått tagit del av den delen. Men tycker helt klart att det är viktigt att prata om, så underbart att några ventilerat med dig :)!! KRAM

Leave a Reply to victoriatornegren Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *