En läsare lämnade en länk till en artikel mitt kommentarsfält (som nu även finns på Norska Nyheter). Jag blev så otroligt illa bemött att jag inte kan hålla mina åsikter eller känslor inne. Min bild ligger som grund för en artikel som handlar om ämnet “thinspiration”. Bloggar som bidrar med sjuka ideal och i värsta fall människors död. Jag förstår vikten i ämnet och jag håller självklart med om att det bör uppmärksammas, men eftersom att min bild är med kunde jag inte undgå att bli besviken när jag är 100% naturligt smal.
Jag kan ärligt säga att jag var en av få som kunde kolla mig i spegeln och faktiskt tycka att min kropp såg okej ut. Tills för något år sedan då personer och kommentarer omkring mig fick mig att tycka att jag var för smal. Jag såg helt plötsligt sjuka siffror på vågen , istället för friska – som dom faktiskt är och var. Jag skapade en bild och en målvikt. Efter en tid utan resultat fick jag tvinga mig själv att inse att jag inte kan ändra på dessa siffror, i alla fall inte just nu. Jag har accepterat att jag är lite för smal, trots detta försöker jag att gå upp i vikt och hoppas att tiden kommer för mig.
Men varken då eller nu kan jag blunda för vad samhället håller på att skapa. Vi plockar bort storlek 32 och skapar en avdelning vid namnet “Big is Beautiful”. Jag som bar storlek 32 kunde tyvärr inte undgå att ifrågasätta min kropp. Vi klappar någon på axeln och säger “har du ätit tillräckligt idag” – utan att förvänta sig en negativ reaktion. En negativ reaktion hade vi snarare räknat med än bara förväntat oss om samma människa hade gått fram till en lite större och sagt “du har nog ätit tillräckligt för idag”. (Bara för att dra en parallell kring vad som är socialt accepterat och inte idag). Därför ställer jag mig denna fråga – Vi talar om naturlig skönhet, men vad är egentligen innebörden? Handlar det om att inte behöva tvinga sig till att gå ner i vikt, men att vissa behöver tvinga sig att gå upp? Det känns som att världen försöker radera dessa onaturliga ideal med sådan kraft, att även gränsen mellan onaturlig och naturlig smalhet suddas ut. Ska naturlig skönhet handla om att man ska vara nöjd som man är, har vi tagit fel väg. För hur hälsosam den nya idealbilden än må vara skapar den fortfarande ohälsosamma komplex. Som större leder ibland kroppskomplexet till ätstörningar och resultatet en sjukdom och en ohälsosamt smal kropp, oftast någonting som någon utifrån reagerar på och därför får hjälp. Men vad händer med en mindre människa med komplex för sin smalhet? Önskar att var och en blev tillåten att skapa sin egen idealbild, för det är det enda sättet för världen att säga att alla är olika.
Innebörden av en ätstörning så som Bulimi eller Anorexia försvinner och blir snarare en självklarhet än en tillfällighet. Dessa typer av sjukdomar är en diagnos för någonting mer än att bara vara smal. Därför blir jag som frisk lite orolig över vart allt är på väg. Ska jag behöva förknippas med en psykisk sjukdom bara för att jag är smal?
För att inte missförstå detta vill jag poängtera att jag är fruktansvärt glad över att kroppsidealen som funnits är på väg bort. En kropp med resultatet av ohälsa ska inte vara ett ideal för någon. Men jag är också orolig över konsekvenserna för det som kommer att skapas. Detta är bara ur ett perspektiv, hade självklart kunnat skriva massa rader ur en annan synvinkel. Även uppmärksamma andra problem inom detta ämne, jag menar inte att detta är det största men nu ville jag utgå från mig och mina känslor. Och till er som har kritik mot mig spell it, men jag kommer nog inte orka ge någon respons. Och ni som brukar glömma bort att jag är omänsklig, glöm inte det nu. Om ni kikar kommentarerna i artikeln kanske ni förstår att jag känner mig nedtrampad och ledsen.
