Bebis: Tror det här blir en av dom sista sammanfattningarna (tagetordet har gått söder och ja gissa vilke okstav som sakas och hur drygt det var att skriva det där ordet, haha) för Ellies utveckling i det här formen. Hon är ju liksom inte en liten bebis längre. Men jag har lovat mig själv att anteckna så fort det händer något speciellt i hennes utveckling så det kommer jag dela. Hon är alltså elva månader nu (i söndags mer exakt) och har börjat “gå” mer eller mindre. Hon tar några steg till en grej, håller i sig, hittar balansen och så fortsätter hon så. Hon står i alla fall hellre än sitter och har blivit en riktig buse. Klätterapa som slänger sig lite varstans. Inga ord ännu och ska jag vara ärlig tycker jag inte det verkar som hon uppfattar några heller. Men klappa händerna kan hon! Hon är också väldigt mycket mer självständig, vilket är väldigt skönt för oss. Även om det ibland innebär tömda badrumsskåp, utslitna toarullar och köksskåp, haha.
Min status: Jag kan inte förstå att jag snart varit mamma i ETT ÅR! Det är så galet. Sedan Ellie kom ur den där mellan-perioden då mycket blir krångligt så har jag fått sådan frihetskänsla av att vara mamma. Inget blir liksom kris längre på samma sätt. Man kan höfta lite på saker och behöver inte ha en inre stress. Min mamma-tid blir om möjligt bara bättre och bättre, vår lilla gos.
Bästa: Jag tycker det är så skönt att Ellie blivit mer självständig. Både jag och Erik kan äta samtidigt och man kan ha en stund för sig själv i soffan ibland utan att den är planerad. Vi har ju barnanpassat (så mycket det går) hela vårt hem så hon kan verkligen röja runt som hon vill. Även om hon föredrar att sitta still på ett ställe och äta på olika saker hon har framför sig, haha. Och att hon är SÅ söt att jag vill äta upp henne.
Sämsta: Nu är i hon i någon fas igen så vi är tillbaka på ruta ett med att sova i egen säng. Låter vi henne sova i spjälsängen så vaknar hon och även om vi tar över henne i vår säng ligger hon vaken, ibland flera timmar mitt i natten (jäsp). Hon gråter inte men är bara..vaken liksom. Känns nästan som att hon inte vågar somna om för att hon är rädd att vakna upp själv igen.
Funderingar: Ellie har bitits rätt länge, tänkte att det var tänder först men nu har hon inga nya på G och inte haft på ett bra tag. Hon gör det liksom när hon blir ivrig men också bara helt plötsligt (man har skrikit till några gånger). Och vi säger liksom AJAJ högt på skarpen varje gång men verkar inte göra någon skillnad.. Är det vanligt att 11-månaders barn bits?!
chubby little bugger
Vår son bet oss också i den åldern, vi körde olika taktiker och märkte stor skillnad. Hans pappa sa AJAJ högt och jag typ ignorerade honom. Så vår son slutade bita mig, det var ju inget kul längre när han inte fick någon reaktion. Men han fortsatte bita pappan… 🙃
svar: Fler som skrivit samma! Ska testa att inte säga till på skarpen på samma sätt 🙂
Min tjej blir 11 månader på fredag och hon är EXAKT likadan, och har hållit på att bitas typ alltid?! Innan hon hade tänder, alltså när hon var typ 3 månader, under tiden hon fick tänder, runt 6 månader och håller fortfarande på. Biter i allt, gnagar på alla böcker och biter bort stora bitar… puh! Är rädd att hon ska växa upp och vara den där som biter andra barn… har försökt att både ignorera henne och att reagera på beteendet, men inget som funkar..:/ det är vid större känslor som glädje eller frustration som min tjej bits, förhoppningsvis blir det bättre i takt med att hon lär sig kommunicera…
Vi försöker också träna till att sova i spjälsängen, går bra vissa dagar, sämre andra… hur gör ni för att vänja henne? Somnar hon själv eller hur nattar ni henne?
Kram!
Min son är 20 månader gammal. Han har aldrig bitits men hade en ganska lång period när han slog och drog mig i håret. Jag vet inte riktigt när det började men det var nog runt 1 år.
Jag sa alltid till på skarpen AjAj och om han fortsatte satte jag ner honom på golvet. Då blev han oftast ledsen så jag fick trösta.
Hans pappa gjorde inte lika stor grej av det, han sa mest bara ”nej det gör ont på pappa” och sen distraherade han med någon lek så han kom på andra tankar,.
Vi märkte efter ett tag att han slog mig mer och då började jag med pappans metod och då blev det faktiskt mindre. Jag tror att han tyckte det var roligt att få en reaktion av mig. Men viktigt att poängtera är att vi sa alltid att det var fel att han slogs, men vi höjde aldrig rösten och gjorde ingen stor grej av det.
Nu slåss han aldrig längre men vi använder samma metod till allt när han blir arg eller frustrerad. Har fått tipset ” when he goes high you go low” och det funkar för oss 😊 (även om man ibland kanske kokar inombords😂)
Hoppas ni hittar något som funkar för er 😊
En anledning till att det fungerar bättre att avleda än med tillsägelser i den här åldern är att hon inte förstår tillsägelser ännu. Den kognitiva utvecklingen har helt enkelt inte hunnit så långt. Jag är ingen expert utan har än så länge bara läst en kurs i utvecklingspsykologi för väldigt små barn, men för att förstå ett nej behövs först förståelse för en hel del andra saker. Att jag kan ha en känsla och du en annan, att du kan bli arg/ledsen över något jag gör, att jag kan ändra mitt beteende etc. Just nu har hon bara förmåga att reagera på känslan du visar, kanske genom att bli förvånad, road eller genom att också bli arg, men hon kan sannolikt inte koppla det till något större sammanhang. Man behöver inte sluta reagera på att bli biten, men att säga till på skarpen kommer som du redan märkt inte ge resultat. Man får tänka på att riktigt små barn inte ens förstår att de är en person och deras mamma en annan, utan dom upptäcker det efter ett tag, och att de lär sig a l l t i n g från början! Kedjan från handling – reaktion – konsekvens – ändrat beteende finns inte där än.