En liten hejdåhälsning från världens bästa land! Samtidigt väljer jag att ta upp ett viktigt ämne med er – igen. Jag har under den senaste tiden fått ta emot väldigt mycket kritik angående min kropp, vikt och mitt förhållande till mat. Jag har till och med fått sådana avskyvärda kommentarer att mina anhöriga har reagerat genom att skicka stöttande sms och mail, och så mycket fint jag får av er också (åh!). Men ska jag vara helt ärlig så rör mig kommentarerna mig inte i ryggen, även om vissa som kommenterar antyder att jag verkligen borde ta åt mig av vad dom skriver. Varför? Jo, för att jag är helt säker på att jag är den som känner min kropp bäst. Enda som rör mig är att jag inte förstår hur vissa människor utan relation till mig väljer att medvetet skriva något med avsikt att såra mig. Hur som helst, jag har aldrig stått i spegeln och tyckt att jag borde gå ner några kilo och jag har aldrig haft ett självdestruktivt beteende till min kropp (syftar speciellt på att jag aldrig stoppat fingrarna i halsen). Den enda ångesten jag någonsin haft i matväg är de dagarna jag tycker jag fått i mig för lite mat. Jag har alltid och är fullt medveten om att jag är smal, jag är medveten om att jag utan konstigheter kan gå upp minst 10 hälsosamma kilo utan att bli just ohälsosam. Men nu ska jag berätta hur det på riktigt ligger till, håll i hatten. Min ämnesomsättning är genetisk och min familjs utgång är en smal kropp. Jag har alltid varit smal och blev ganska snabbt medveten om hur min kropp fungerade. Det vill säga, det spelar ingen roll vad jag äter och hur mycket – det gör ingen större skillnad. Jag skapade därför i tidig ålder en vana och ett ohälsosamt beteende i form av att jag så snabbt jag fick hand om pengar blev sockerberoende. Jag har nog ätit godis näst intill varje dag sedan jag var 11-12 år gammal. Jag har successivt ändrat mina matvanor till att i princip inte tycka om “nyttig mat”, därav min fritösförälskelse. Jag delade en pizza med klasskompisarna på lunchen, petade i maten hemma och åt en chipspåse istället. Idag slipper jag peta i maten hemma utan väljer det jag tycker är gott – onyttigt. Där har vi alltså ett av problemen. Jag ersätter inte stora måltider, men jag äter gärna chips eller en godispåse istället för ett bra kvällsfika eller mellanmål. Jag har sådana stora obsessions när det kommer till onyttigheter att jag inte ens vill berätta. Och på tal om fett så lägger fett på två delar av min kropp. Jag lägger fett på min rumpa och på mina vader, sedan har jag runt 0,5 cm fettlager som kan lägga sig över mage och bröstkorg. Jag pendlar mellan +2 -2 kilo sedan några år tillbaka, det är ofta dom kilona som är synbara på magen och bröstkorg. Jag har aldrig tränat i hela mitt liv, utan köpte mitt första gymkort förra året som inte använts så flitigt som jag hoppats. Där har vi det andra problemet. Jag är otroligt lat, rör mig gärna sällan och anstränger mig gärna inte ett dugg. På senare tid har jag dock märkt av mina dåliga vanor, utåt sätt syns det inte mer än på mina bristningar jag började få på sidan av min rumpa för några år sedan men jag känner det fysiskt och psykiskt. Min syster är min största förebild, först och främst för att vi har i princip samma utgångsläge och för att jag vet hur mycket hon kämpat för att nå dit hon är idag. Jag älskar min kropp men jag tror på att alla behöver en vardagskondition, en vardagsstyrka och riktig mat – något jag inte är i närheten av att ha i mitt liv idag. Jag har extremt dålig självdisciplin och är som sagt väldigt lat, där av varför jag inte tagit tag i min kropp. Därför är jag så otrolig tacksam att jag har världens bästa pojkvän som pushar mig varje dag. Så snälla ni, säg inte åt mig att äta en (ursäkta språket) jävla cheeseburgare till för tro mig, det är inte vad jag behöver.
Translate/ Some words about my health – use google translate!