15:05 | October 30, 2017

Pregnancy Belly – Week For Week

Pregnancy,Uncategorized

My belly between week 14-23

 

Ett efterfrågat inlägg från er sida! Det här är min lille mage mellan vecka 14 och 23, alltså tagna med tre veckors mellanrum. Lite dumt egentligen att inte fota oftare då magen som sagt ändrar sig lite dag för dag beroende på hur svullen den är. Men tyckte ändå att jag fick till en bra översikt. Tänkte att jag kör på såhär fram till slutet! Ska bli kul att se alla bilder sedan ;) Puss!

A post some of you asked for! This is my little belly between week 14 and 23 (I’ve been taking them with 3 weeks apart). A bit stupid not to take pictures a bit more often when the stomach changes a little bit by day depending on how swollen it is, hehe. However, I found that I got a good overview. Thought I’ll keep on doing this until the end! Will be fun to see all the pictures since, haha. Xx

20:26 | October 23, 2017

The worst part of my pregnancy – Part 1 “Anxiety”.

Den värsta delen av graviditeten – Del 1

New In,Pregnancy,Uncategorized

Jag har ju som jag berättat inte haft några större fysiska besvär under min graviditet, vilket jag är så himla tacksam för. Däremot så har denna resa varit väldigt påfrestande psykiskt för mig. Innan jag blev gravid så tänkte jag att man helt enkelt får ett besked om att man är gravid, blir överlycklig och sedan nio månader senare så har man en bebis vid sin sida (med vissa fysiska besvär däremellan).  Kanske aningen naivt men jag har aldrig haft någon som talat öppet om deras känslor eller upplevelser kring en graviditet.

Så därför tänker jag dela med mig av precis det jag känt. Vi börjar med den tid vi befann oss i en typ av gråzon. Längtan efter att våga börja längta. Detta började redan de första veckorna, de så kallade “missfallsveckorna”.  Upp till vecka 13, dvs tre månader in i graviditeten är chansen för missfall som störst. Förmodligen de tre längsta månaderna i mitt liv. Inför varje toalettbesök var jag orolig att få se blod på pappret och för varje liten sak som kändes annorlunda i min kropp så trodde jag att det hänt något. Jag ville vara världens lyckligaste över vårt besked, men jag kunde inte. Jag var så himla rädd för att någonting skulle hända.

Jag är den som alltid ser positivt i saker, men här tog oron över. Jag hade ingen känsla att landa i förutom ångest. Mitt sätt att hantera ångest är ofta att jag förtränger saker eller vänder mig mot min tryggaste punkt i livet, Erik. Men jag kunde inte förtränga att jag bar på ett barn och jag kunde inte hitta någon trygghet i Erik. Han tänkte ju och kände precis som jag. Så många sömnlösa nätter.

Vi hade hela tiden intalat oss själva att efter vecka 13 kan vi andas ut. Då skulle vi även hunnit göra ett så kallat kub-test som vi också var väldigt nervösa inför. Resultatet kom och vi fick goda nyheter, men just efter de goda nyheterna så säger barnmorskan “men då ska vi se till att boka in ett rutinultraljud (v.19) också, så vi bland annat ser så att alla händer, fötter och organ ser ut som de ska”. Tillbaka till samma känsla av att inte kunna andas ut. Jag började tvivla på när jag någonsin skulle få känna den där glädjen kring att vara gravid.

Någonstans här började vi dock berätta för andra och det var så himla skönt att höra andras positiva reaktioner och inte någon som helst oro. Även om det kändes som att de var gladare än vi hunnit bli. Det började släppa lite inför ultraljudet och vi hade fått känna henne röra på sig flera gånger och efter ultraljudet så släppte allt. Jag tror till och med Erik började gråta av glädje och lättnad (det händer i princip aldrig). Äntligen var det vår tur att hamna i den härliga bubblan. Det har varit tuffa veckor men nu när oron mestadels släppt så är det såklart helt underbart. För mig har det dock kommit lite nya hinder på vägen, men mer om det i nästa del.

Har ni varit oroliga under er graviditet? Hur gjorde ni för att släppa på oron och rädslan?

/ I have, as I have said, had no major physical discomfort during my pregnancy, which I am so thankful for. But it has been harder for me mentally. Before I got pregnant, I thought that you get a message about being pregnant, being overjoyed and nine months later, you have a baby on your side (with some physical discomfort in between). Perhaps a bit naive, but I have never had someone who spoke openly about their feelings or experiences about a pregnancy with me.

So, therefore, I’m going to share just what I knew and maybe some of you can tell how you did to feel better than I did. We begin by the time we found ourselves in a kind of a middle land. This already began in the first few weeks, the so-called “misscarriage of weeks”. Up to week 13, three months into pregnancy, the chance of miscarriage is the biggest. Probably the three longest months of my life. After every toilet visit, I was worried about seeing blood on the paper and for every little thing that felt different in my body, I thought something was wrong. I wanted to be the happiest in the world over our message, but I couldn’t. I was so scared of that something bad would happen.

I’m the one who always looks positive in things, but here the fear just took over. I had no feeling to land in except from anxiety. My way of dealing with anxiety is often that I deny things or turn to my most secure point in my life, Erik. But I couldn’t deny that I was wearing a child and I could not find any security in Erik. He felt the same thing as I did. So many sleepless nights.

We had always told ourselves that after week 13 we can breathe out. Then we would even have done a so-called cub test which we were also very nervous about. The result came and we got good news, but just after the good news, the midwife says, “but then we will make sure to book a routine ultrasound (v.19), so we see, among other things, that all hands, feet and bodies look out as they should “. Back to the same feeling of not being able to breath out.

Here somewhere we began to tell others and it was so nice to hear other people’s positive reactions and not any worries. It started to feel a bit better before the ultrasound and we had the chance to feel her moving a several times. After that ultrasound, everything released. I even think Erik started crying with joy and relief (see him crying maybe once before). It has been tough weeks, but now when the worries has left it is, of course, very wonderful. For me, however, there have been some new obstacles along the way, but more about it in the next part.

Have you been worried during your pregnancy? How did you do to let go of the fear and fear?

12:07 | October 19, 2017

To breastfeed or not

Att amma eller inte amma

New In,Pregnancy,Uncategorized

Kanske snarare en fråga gällande att försöka amma, eller att välja att inte amma. Denna fråga är en självklarhet för många, men för andra inte. För mig är det fortfarande ett beslut som är långt ifrån självklart och är därför en fråga som är viktig för mig att prata om. Jag önskar att jag kunde svara på varför men jag är helt enkelt inte 100% bekväm med tanken på att amma ännu. Kanske någon blandning av att jag redan haft problem med mina bröst (både psykiskt och fysiskt) och de fördelar jag ser med ersättning för vår nya familj.

Det här är såklart en fråga jag pratat mycket med Erik om. Eftersom att han kommer ”vara hemma” med mig så känner vi att vi vill dela ansvaret men framförallt den upplevelsen mellan oss. Vi ser ju båda framemot de stunderna lika mycket, så jag vill absolut att han ska ha möjligheten att vara lika delaktig som jag. Det känns ju även väldigt praktiskt att kunna avlasta varandra och att barnet inte ska vara helt beroende av “mig”. Med detta sagt vet jag ju att ersättning inte är den enda lösningen på det. Men jag tänker att om man väljer att testa någon 50/50 variant att barnet kanske ändå föredrar det ena framför det andra och där tappar vi ju syftet. Jag vet fördelarna med amning och jag tycker ärligt att det känns lite jobbigt att det inte är självklart för mig, det är ju en så himla fin och naturlig sak egentligen. Men alla är vi ju olika!

Hur kände och känner ni inför detta? Något som gjort det ena mer självklart än det andra?

Perhaps rather a matter of trying to breastfeed, or to choose not to breastfeed. This question is a matter of course for many, but for others not. To me it’s still a decision that is far from obvious and is therefore a question that’s important for me to talk about. I wish I could answer why but I’m simply not 100% comfortable with the idea of ​​breastfeeding yet. Perhaps some mix with me already having trouble with my breasts (both psychologically and physically) and the benefits I see with compensation for our new family.

This is obviously an issue I spoke a lot with Erik about. Because he will be “at home” with me, we feel we want to share the responsibility with, above all, the experience. We both looking forward to these moments, so I definitely want him to be as big part of this as me. It also feels very practical to relieve each other and not make the child completely dependent on “me”. With that being said, I know that infant formulas isn’t the only solution to it. But I think if you choose to test any 50/50 variant that the child may still prefer one to the other, and we lose the point of it. I know the benefits of breastfeeding and I feel honest that it feels a bit hard that it is not obvious to me. But we are all different!

How did you feel and how do you feel this? Something that made it one more obvious than the other?

16:08 | October 12, 2017

Is it a boy or a girl?

Pregnancy,Uncategorized


…It’s a girl!

 

När vi var på vårt rutinultraljud förra veckan så fick vi alltså reda på könet och det är 99% säkert att det blir en flicka! Jag och Erik hade ett tjejnamn klart sedan innan vi ens blev gravida, sedan insåg vi att vi måste ha ett killnamn också. Så vi hittade vi ett perfekt killnamn och har kallat bebis det sedan dess (säkert i två månaders tid). Innan det var det ett skämtsamt killnamn, så det har alltså alltid “varit en kille”. Just innan vi åkte till Maldiverna sa jag till Erik att vi måste neutralisera och kalla bebis en hon ett tag, om det skulle visa sig vara en just en tjej. Så sista tiden kallade vi bebis en hon och då började det kännas väldigt naturligt tillslut. Jag fick ändå en liten chock när vi fick det bekräftat. Lite separationsångest från vår lilla pojke vi trott legat där tror jag, haha. Så tips, ställ inte in er och kom fram till ett neutralt namn eller smeknamn att kalla bebis innan ni får reda på könet. Hur som helst så spelar könet inte det minsta roll för oss egentligen. Vi hittade bara ett för bra killnamn, haha. Nu har vi hunnit vänja om oss helt och det känns så underbart med en liten flicka.

Funny fact: Vi tog en bild med “boy” och en med “girl” skrivet i sanden. Vi visste ju inte då! Kan vara ärlig att säga att vi hade större fokus på att “boy”-bilden skulle bli bra och jag fixade till den på en gång efteråt.

When we did our routine ultrasound  last week and we got to know the gender! It’s a girl. Me and Erik had a girl name in our minds even before we got pregnant. Then we realized we had to figure out a boy name too. So we found the perfect boy name and have been calling our baby that since (for over two months). We really thought it was a boy! Before we got to the Maldives I told Erik we had to neutralize it a bit. So we called the baby “her” and her girl name the last two weeks before we had our ultra sound planned. I got a small chock when we got to know that it was a girl anyway though. I think it was some kind of separation anxiety from our little boy that we thought we had in there, lol. So, if you’re pregnant or will be some day, don’t call it a boy or a girl before you know. How ever the gender doesn’t matter at all for us, now we had some time to get use to call it a girl and it feels amazing! 

20:05 | October 11, 2017

When I got to know I was pregnant

När jag fick veta att jag var gravid

New In,Pregnancy

Vi bestämde ju oss för jag skulle sluta med p-piller och jag fick sådan extrem mensvärk. Jag brukar ha lite känningar, men detta var verkligen kraftigare än vanligt. Jag har ju använt p-piller i flera år, så jag tänkte att det kanske kunde bero på detta. Erik tyckte så synd om mig!

Detta pågick från och till i flera dagar och jag bara väntade på att min jäkla mens skulle komma någon gång så jag kunde sluta ha så himla ont. Jag gick över flera dagar efter när den borde ha kommit, men jag tänkte att den säkert rubbats lite i och med att jag just slutat med p-piller. Jag tänkte inte ens tanken på att det kunde vara på grund av att jag var gravid. En kväll hade jag så ont att jag inte kunde somna och jag fick bara för mig att googla ”mensvärk vid graviditet” – och rätt som det är visar det sig vara ett av de vanligaste första symtomen. Nu är det ju inte mensvärk utan molvärk som det her och det beskrevs som mensvärk x1000, haha.

Jag tänkte fortfarande att det inte kunde vara möjligt men bestämde mig ändå för att köpa ett graviditetstest dagen efter. Jag hade sovit hos mamma och Erik hade sovit hos hans föräldrar hemma i Umeå. Jag åkte och köpte ett test och testade själv och så visar sig ett plus. Blir HELT i chock och skickar en bild på stickan till min syster. Hon ringer upp direkt och bara ”men gud, vad händer?!”. Jag svarade att jag nog måste gjort någonting fel. Jag har aldrig tagit ett graviditetstest förut så jag var osäker på om jag gjort rätt. Hon frågade vad Erik säger och jag inser att jag kanske borde ringt honom först, HAHA oups. Så roligt att min syster visste att jag var gravid före min pojkvän. Ringer i alla fall upp Erik på en gång och berättar att jag fått ett plus på ett graviditetstest men att jag kanske gjort fel så han måste köpa fler och komma med dem. Erik svarar ”men du måste väl inte ha precis nu? Du kan ju inte vara gravid nu ens”. Jag blir så less efter att jag försökt förklara ett par gånger och Erik fortfarande inte hänger med. Avslutar med – ”men vad är det du inte förstår? Köp fler test och kom NU”. I efterhand visar det sig att Erik har tagit för givet att jag redan fått min mens då jag klagat så mycket över mensvärk, så han trodde jag bara fått för mig något och visste inte heller att plus betydde gravid, haha.

Erik köpte tre tester och jag använde två på en gång. Jag bad Erik läsa vad som betyder vad och jag får plus på båda stickorna. Vi blir SÅ glada och kramar varandra och jag höll just på att börja gråta av lycka då mamma kommer in genom dörren. Där står jag med stickan i ena handen och ett glas kiss bredvid (ok, typ). Så jag slänger ner stickan i byxan och häller ut kisset fort som fasen. Blir så stelt och mamma bara ”vad gör ni egentligen?”. Vet inte vad jag svarar men jag och Erik åker iväg efter ett tag. Väl i bilen så får vi ut oss allt. Vi hade ett test kvar som visar hur många veckor man är gången. Jag får maxresultat och det visar sig att jag varit gravid i 5 veckor.

We decided that I should quit with my birth control pills and I got the menstrual pain from hell. I use to feel a bit but not this much. On the other hand I’ve been using birth control pills since nine years back so I figured that was the reason. Erik felt so bad for me!

I felt this pain for around two weeks back and forth and I just waited for my damn period to start so I would get rid of this pain. If I calculated it all right I should have got it over a week ago. Again I thought it could be because of the birth control pills. I didn’t even for one second thought that I was pregnant. Then one night I just couldn’t sleep and I googled ”menstrual pain + pregnant”. And there the answer was. Explaining that one of the first and most common symptoms when you’re pregnant is like an menstrual pain x1000.

Still there I didn’t believed that I was pregnant but I had to buy a pregnancy test the day after. I slept at my moms place and Erik at his parents in our hometown. I went to buy a pregnancy test and took it all by myself and then a plus sign showed up. I took a picture of it and did send it to my sister. She called me right away and was like ”omg” ”what does Erik say”.. When I realized I haven’t even contacted him. SHOCK! So my sister actually new I was pregnant before my boyfriend and father of the child, lol. How ever I called him and told the story and told him to buy some new pregnancy tests because I didn’t know if I got it right. He was like ”but you don’t need them now do you?”. I was like hell yeah, this second. But he still didn’t get it! I got a bit upset and just told him ”buy some new pregnancy tests now I get here, ok?”. So he bought three more pregnancy tests and I did use two of them right away and they both showed the same result. I was pregnant!

We just hugged and kissed each other and I was just about to start to cry when my mommy gets home. So there I was with a pregnancy test in one hand and a glass of pee in the other (not really but). So I just threw the pregnancy test into my pants and did run to the kitchen and poured out the glass with pee. And then we had to pretend like nothing for a while before we went out in the car and took it all out. I did the last test the day after where you can see how many weeks you’ve been pregnant. I got the maximum and I had been pregnant for 5 weeks.