Ibland tänker jag tillbaka på när jag låg där i mörkret med honom. Vi frågade oss varför man säger föralltid fast det inte existerar. Men innerst inne visste jag att vi båda ville säga det högt till varandra. Att våra känslor föralltid skulle finnas där, ivarjefall kändes det så. Nu förstår jag varför vi aldrig sa det.
Känner igen det där, ganska mycket faktiskt.
så fint!
sorligt.
mh, känner också igen det där..
Det där var jättefint skrivet Victoria! Jag blir helt slukad av dina texter, nu måste jag skapa något själv, du inspirerar!